12 Februari - Utvandrare, Invandrare..

I soluppgången lämnade jag mitt hem..
Soluppgången var det sista jag såg innan jag påbörjade min resa.

Tåget från Öxnered skulle avgå 09.33, mamma och pappa skjutsade mig och mina väskor dit. I motsats till fredagen som var ogästvänlig i ordets alla bemärkelser, kunde man redan tidigt på lördagsmorgonen se att det skulle bli en underbart strålande vinterdag. Vi åkte från H-ängen klockan 8, som vanligt 30 minuter efter överenskommet, i strålande soluppgång började jag min resa mot en ny fas.
Det är ganska långt till Öxnered när man har hela dagen framför sig, på tåg. Stämningen i bilen var väl inte direkt lysande och man kunde ta på känslorna vi tre utstrålade.
När det var 20 minuter kvar till avgång var vi framme på denna ödsliga järnvägsstation, solen strålade, snön knastrade och kontrasten mot detta ödsliga var så uppenbar. Det var dåligt med infromationstavlor och långt mellan perrongerna, men vi listade ut vilken som var den rätta. Det hjälpte inte. Så snart vi listat ut detta hör vi i högtalaren att tåget är inställt och att ersättningsbuss är att vänta. SUCK, det var inte vad jag ville höra.
Vid tio i tio kom iallafall en gul buss, bättre än förväntat, vi var bara sju eller åtta passagerare i en fräschare buss än jag åkt i tidigare.

Jag funderade allvarligt på om man skulle våga sig på en provtryckning på den röda knappen, tyvärr får vi aldrig veta vad som hänt för jag vågade inte!
Titta lite extra på de röda knapparna!
Jag vågade tyvärr inte prova vad konsekvensen blir om man trycker, men det ska jag göra nästa gång!

Busschauffören var nog van vid situationen och utsrålade en inställning som sa: "Det här går fint, inte vad ni förväntade er, men nog ska vi hinna till Oslo i tid alltid!" Det gjorde vi, om än inte som planerat.


Allt vad min kamera hann registrera av min histoiska färd över Riksgränsen.
Skuggan ni ser är skylten..

Jag har inte åkt på norska vägar så jag kommer ihåg det, men denna tur från Öxnered till Halden lär jag inte glömma i första taget. På väg 22 susade vi in och ut ur kurvorna, upp och ner för stupen. Hade det varit filmat hade filmmusiken till dessa scener antagligen varit "Prästens lilla kråka", och med rätta! Att man med jämna mellanrum hörde hur en stor olycka hänt, med 9 fordon inblandade, inverkade inte som olja på vågorna i någon större utsträckning. Färden tog dryga två timmar.

Då svensk, nu norsk.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0